1980-talet – Epilog

Bestående och avgörande minnen från ett svunnet 80-tal? Vadan denna skrivkramp, vadan denna prestationsångest att slutformulera sig? Jag som hade så många idéer om den kompletta och avgörande 80-talsskildringen…

Well… Låt oss blicka in i novembermörkret 1982. Inte det tunga, plusgradiga, fuktiga Stockholmsnovembermörkret, utan det vintriga, frostiga och minusgradiga novembermörkret. Avgörande minnen från andra raden vänster i Stockholms konserthus. Prokofievs tredje pianokonsert i C-dur.

Klarinettsolo. Svagt och mjukt. Inga kix.

Melodin kommer från ingenstans. Dirigenten slår knappt en in klarinettsolisten, han pekar bara vänligt mot träblåset efter att ha fått en uppgiven nickning från pianosolisten. Förtrollande och förföriskt. Men är det verkligen äkta? Är det på riktigt?

Biljetten med stort B. Manuellt stämplad.

Precis som 80-talet självt – i alla fall i retrospekt – var fullt av tvetydigheter och självmotsägelser, är denna konsert svår att förhålla sig till. Är det på riktigt? Eller är det en ironi? Och om det är ironiskt, är det i så fall sarkastiskt eller bara skämtsamt? Om det är på riktigt, varför då så simpelt? Vari ligger poängen?

Det är kanske just därför det är så svårt att slutformulera 80-talet. Det är svårt att veta var poängen ligger. Linjer, trender, utveckling… Vart leder det? Vad var syftet? Var poängen med att Tuskulum brann ned att Berlinmuren skulle falla? Var insikten om nödvändigheten i att ha handskar när man cyklar en kall majmorgon en föraning om att Olof Palme på eftermiddagen den 28 februari 1986 skulle träffa Iraks Stockholmsambassadör?

Jag vet inte. Jag har inga svar. Allt jag vet är att det den fjärde november 1982 spreds ett ljus över min tillvaro, ett ljus som än idag lyser upp den väg jag väljer. Inte peripetins ljus, inte uppenbarelsens ljus, utan den tvetydigt mångbottnade fakticitetens syfteslösa ljus.

C-dur? Kom igen, alltså. Det kan inte vara på riktigt. Eller kan det det? Kan syfteslösheten ha en djupare innebörd? Sista stycket i Times of disassociation – a Swedish saga lyder helt följdriktigt

Nonsencical howls on the purposelessness of Things remain unheard. Disregarding the ansichness of Things - which by definition is not possible, see Sprache als metaphorischer Prozess - in examining the perceived virtues of purposelessness of bespoke items, is all but a parable.

About these ads

Om Per Appelgren

Född 1966 i Stockholm, där jag alltid har bott och arbetat. Över flera års vacklande har jag nu (februari 2012) bestämt mig för att börja blogga och jag hoppas kunna nå ut till intresserade läsare som vill diskutera det jag skriver om. Speciella ämnen? Tja... Det som faller mig in, antar jag. Och det som mina läsare vill veta mer om.
Det här inlägget postades i 1980-talet, 28 februari, Ansichness, Berlinmuren, Olof Palme, Prokofiev, Tuskulum och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s