Bestående och avgörande minnen från ett svunnet 80-tal? Vadan denna skrivkramp, vadan denna prestationsångest att slutformulera sig? Jag som hade så många idéer om den kompletta och avgörande 80-talsskildringen…
Well… Låt oss blicka in i novembermörkret 1982. Inte det tunga, plusgradiga, fuktiga Stockholmsnovembermörkret, utan det vintriga, frostiga och minusgradiga novembermörkret. Avgörande minnen från andra raden vänster i Stockholms konserthus. Prokofievs tredje pianokonsert i C-dur.
Melodin kommer från ingenstans. Dirigenten slår knappt en in klarinettsolisten, han pekar bara vänligt mot träblåset efter att ha fått en uppgiven nickning från pianosolisten. Förtrollande och förföriskt. Men är det verkligen äkta? Är det på riktigt?
Precis som 80-talet självt – i alla fall i retrospekt – var fullt av tvetydigheter och självmotsägelser, är denna konsert svår att förhålla sig till. Är det på riktigt? Eller är det en ironi? Och om det är ironiskt, är det i så fall sarkastiskt eller bara skämtsamt? Om det är på riktigt, varför då så simpelt? Vari ligger poängen?
Det är kanske just därför det är så svårt att slutformulera 80-talet. Det är svårt att veta var poängen ligger. Linjer, trender, utveckling… Vart leder det? Vad var syftet? Var poängen med att Tuskulum brann ned att Berlinmuren skulle falla? Var insikten om nödvändigheten i att ha handskar när man cyklar en kall majmorgon en föraning om att Olof Palme på eftermiddagen den 28 februari 1986 skulle träffa Iraks Stockholmsambassadör?
Jag vet inte. Jag har inga svar. Allt jag vet är att det den fjärde november 1982 spreds ett ljus över min tillvaro, ett ljus som än idag lyser upp den väg jag väljer. Inte peripetins ljus, inte uppenbarelsens ljus, utan den tvetydigt mångbottnade fakticitetens syfteslösa ljus.
C-dur? Kom igen, alltså. Det kan inte vara på riktigt. Eller kan det det? Kan syfteslösheten ha en djupare innebörd? Sista stycket i Times of disassociation – a Swedish saga lyder helt följdriktigt
Nonsencical howls on the purposelessness of Things remain unheard. Disregarding the ansichness of Things - which by definition is not possible, see Sprache als metaphorischer Prozess - in examining the perceived virtues of purposelessness of bespoke items, is all but a parable.

