1980-talet – VIII

Zwickau juli 1994

Hej! Jag heter Marianne Gleichman-Lämmerhirt och jag är gästbloggare här ikväll. Per bad mig att ta väl hand om er. Han påstår att han är upptagen, men jag tror att han känner prestationsångest. ”Det går trögt att blogga, jag är inte inspirerad … Men framförallt har jag inte tid.” Vilken tur att han känner mig! Och han gav mig fria händer att skriva vad jag ville.

Som författare värderar jag dock inte den friheten särskilt högt, det är ju den som är förbannelsen (och enligt vissa välsignelsen) med mitt yrke. Stundtals skulle jag gärna skriva brukstexter, manualer till gräsklippare, recensioner, manus till TV-serier och konsertprogram. Schlagertexter. Eller kanske lagtexter? Skollagen, någon?

Förresten, eftersom jag är subjektet idag slipper jag skriva kursivt. Jag tror att det skapar ett avstånd till läsaren. Känns citerat. Sådärja. Bättre, inte sant? Lite närmare? Känner mig på något sätt verkligare när jag inte skriver kursiverat.

Vad säger ni om min profilbild? Jag blev inbjuden till Schumann Woche i Zwickau i juli 1994. Arrangören bestämde att alla deltagare skulle förevigas med siluettbilder. Det var olidligt varmt den sommaren. Jag var lättklädd – men inte avklädd! Därav denna bild. Jag har använt den flera gånger, lite på skoj.

När Per fick se den bilden första gången kunde han inte låta bli att citera Who framed Roger Rabbit? Jessica Rabbit pratar med Eddie Valiant och beklagar sig över hur besvärligt det är att se ut som hon gör. Eddie Valiant kontrar med att Jessica inte vet hur besvärligt det är för en man att träffa en kvinna som ser ut som hon gör. Jessica avslutar replikskiftet med sitt uppgivna konstaterande: ”I’m not bad. I’m just drawn that way.”

Jaja. Kul. Hade verkligen aldrig hört något sånt förut. Tyvärr verkar många dras med uppfattningen att intellektuellas yttre inte får stå i samklang med deras inre. ”Du är ju snygg! Då kan du ju inte skriva böcker!” Trist inställning. Varför kan det inte vara så? Samma sak gäller lättsamhet och intelligens. ”Du är ju intelligent och svår. Då kan du ju inte vara rolig!”

Opus 123 - veni, veni

Nåväl, jag tänker faktiskt ge igen lite. Per har skrivit så mycket om mig, så jag tänkte skriva om honom. Jag tänker också utnyttja lite exklusiv information som jag har letat reda på. Jag vet inte hur många av er som umgås med Per i verkliga livet, men de av er som gör det känner säkert till att han är nyfiken och snokar så fort tillfälle ges. Lämnar man honom ensam i matsalen trettio sekunder hittar man honom tjugo minuter senare i arbetsrummet i färd med att gå igenom ens högst privata papper. Precis det hände mig för ett år sedan. Och det var inte vilken information som helst han kom över. Hans upptäckt ledde till att jag var tvungen att skriva Opus 1 2 3 – veni, veni. Ja, ni vet, min senaste roman. Ni såg väl Kobra? Och Skavlan? Boken är ute nu och verkar sälja bra. Jag tyckte att förlaget skulle öka förstaupplagan, men det ville de inte. Så om ni köper den stärker ni mina aktier hos förlaget. Den lämpar sig dessutom synnerligen illa för pocket och MP3 skall vi bara inte tala om …

Jag var hemma hos Per häromveckan. Jag behövde byta till sommardäck och få ekonomisk rådgivning och Per ville ha en pianolektion. Vi byter tjänster. Skattefusk? Kanske. Men vänner emellan borde man få göra sånt. Där jag växte upp, i DDR på 70-talet, var det i alla fall inget problem. Hursomhelst, det blev dags för kaffe och te. Per bryggde en full kanna kaffe, han dricker kopiösa mängder. Men något te lyckades han inte hitta. Så medan han cyklade till affären passade jag på att gå husesyn. Och snoka. 

Konrad Jonsson, 1836-1912. Per
Appelgrens mormors farfar.

I hans och hans hustrus sovrum – som uppenbarligen tjänar som hans skrivarverkstad – hittade jag hans allra heligaste hemligheter. Gamla fotoalbum, släktträd, kalendrar, skolfoton, kartor, konsertprogram, dagstidningar, kort sagt allt. Han håller ju på att återskapa det svenska 80-talet på sin blogg. Han kan ha tagit sig vatten över huvudet, eftersom området är tämligen brett och eftersom han verkar ha ambitionen att leverera den kompletta berättelsen filtrerat genom hans högst personliga upplevelser.

Han kan också ha insett att stilgreppet borde ha tänkts igenom både en och två gånger innan han började; att under författandet av ett sammanhängande verk vackla när det gäller stil och språk tyder på dåligt förarbete och riskerar ofta att leda till att arbetet havererar på grund av att man blir mer och mer låst till följd av att formen kräver underhåll. Detta – som alltid – på bekostnad av innehållet. 

Generalprogram 1980-1981

Det är lite rörande. En amatörskribent. Det är precis som hans pianospel. Höga ambitioner, stundtals initierade infall och idéer, men … Så faller allting ihop plötsligt. Bristande teknik, felaktigt övande, brister som inte låter sig överbryggas hur mycket man än repeterar. Samma sak när han skriver. Han vill så mycket, han kämpar så hårt … Stundtals briljant, inte sällan läsvärt, men så gör sig den bristande tekniken påmind till och han blir uttröttad. Trist. Jag kanske skall hjälpa honom att skriva också? Och försöka få honom att förstå att trytande inspiration är något helt naturligt och att bristande teknik ganska enkelt kan övas bort? Inte bara öva piano med honom och tipsa om (ofta självklara) fingersättningar. Där har vi något gemensamt – att skriva och spela piano är samma sak för oss båda. Fast till skillnad från honom bemästrar jag till fullo de båda uttrycksmedlen. Och det är nog det som är mest knäckande för honom, att han aldrig har haft tålamod att lära sig något något uttrycksmedel tillräckligt bra för att orka driva ett skapande hela vägen fram.

1980-talet och Brahms. Två centrala grundvalar – för denna blogg och hela hans person. Och jag hittade också ett bloggutkast av honom om ett händelseförlopp som jag vill brodera ut här. Det utspelade sig på eftermiddagen söndagen den 26 oktober 1980. En söndagspromenad i Johannesdal och Skärholmen. Men först lite bakgrund.

Den här hösten hade Per på allvar upptäckt Brahms båda pianokonserter. Inspelningarna var Rubinstein/Metha från 1976 respektive Richer/Maazel från 1969. Med partitur och klaverutdrag i hand lyssnade han igenom konserterna om och om igen. ”Det låter ju inte som det står i noterna” noterade han ofta. Från augustis obevekliga farväl till sommaren, över septembers nöjda och ironiskt klara färger in i oktobers alltmer resignerade – om än inte ännu desperata – uttryck hade de båda konserterna drivit honom framåt.

Och i takt med att 1980 mognade, fullbordades och så småningom gav upp erbjöds en motsvarande upplevelse av konserterna och Brahms eget öde. Men samtidigt växte de gåtor som finns dolda i denna täta, mystiska väv. Och dessa ständiga förskjutningar. Förskjutningar i förhållanden till puls och tid.

Brahms andra pianokonsert, tredjesatsens cellosolo

Upplevelsen var speciellt stark i första konsertens sista sats och i andra konsertens tredjesats; den är noterad i 6/4 men ”låter” 3/2. I detta fall stödjer notationen missuppfattningen.

Carter och Reagan 1980

En annan bakgrund är presidentvalet i USA. Efter den långa amerikaresan på sommaren 1979 hade hans USA-vänlighet definitivt befästs, men samtidigt hade han blivit än mer medveten om vilket USA det var han tyckte så mycket om. Det liberala, toleranta, pluralistiska USA. Det USA som inte bara finns på östkusten, utan också i småstäderna, såväl i Södern som i Mellanvästern, och som representeras av stolta och självständiga människor som i kraft av sitt goda självförtroende har råd att och inser vikten av att vara generösa, öppna och toleranta mot främmande. Han såg president Carter som en garant för att detta USA skulle fortsätta att finnas kvar och vidareutvecklas. Därför var presidentvalskampanjen på hösten 1980 oroande liksom de opinionssiffror som löpande presenterades. Reagans famösa yttrande “A recession is when your neighbor loses his job. A depression is when you lose yours. And recovery is when Jimmy Carter loses his” kändes inte bara nedlåtande och hånfullt, det vittnade också om en ny ton i den amerikanska politiken.

En tredje bakgrund, slutligen, är att Per på lördagskvällen den 25 oktober upplevde sitt livs första bilolycka. Under lördagskvällen sjönk temperaturen kraftigt. Tillsammans med sin far och en bror hälsade de på en vän till familjen. När de begav sig hemåt vid tiotiden på kvällen hade det redan snöat ett par timmar. Deras bil hade fortfarande sommardäck. Vid avfarten från E4:an vid Skärholmen fick bilen sladd och fortsatte i full fart rakt fram mellan motorvägen och avfarten istället för att svänga åt höger. Bilen snurrade ett halvt varv och stannade på det sättet på gräset mellan vägen och avfarten. De tre passagerarna var i och för sig omtumlade av avkörningen, men alla var bältesförsedda och bilen hade inte kört på någonting, så inga skador hade uppstått. När de tog sig ut ur bilen insåg de att de hade haft en fruktansvärd tur. Bilen hade precis passerat mellan kraftiga lyktstolpar på bägge sidor. Hade bilen åkt någon halv meter åt ena eller andra hållet hade inte denna blogg någonsin blivit skriven och några Brahmska höstnattsgrubblerier hade inte ägt rum under återstoden av 1980.

Lördagsnatten var fortsatt kall. Tio centimeter snö täckte Stockholm denna frusna oktobernatt. Söndagsmorgonen bjöd på strålande sol och högre temperatur. Under förmiddagen fortsatte det vackra vädret och temperaturen gick upp till åtta plusgrader. Snön smälte undan. Dags för söndagspromenad.

Redan när de kom ut genom ytterdörren kändes det som om det var vår i luften. Dagsmeja. Värmande sol. Smältande snö. Fåglar som sjöng. I slutet av oktober. Från huset i Johannesdal tog de sig genom skogen ner mot Tuskulum.

Häradsekonomiska kartan, 1901-1906
Tuskulum, Johannesdal och Estbröte

Tuskulum? Med c eller k? En hundra år gammal sommarvilla på Skärholmens Gårds ägor, belägen där det som idag kallas Skärholmens Gårdsväg tar slut vid en sluttande äng eller glänta. Pärlspånt, brunn, torrdass, enkelglas, fotogenlampor. Ja, alltså, själva huset låg just på denna äng. Det finns inte kvar idag. Det brann ner till grunden ett halvår senare, på våren 1981. Idag finns inga spår kvar av huset. Trädgårdsexperter hävdar att man fortfarande kan se tydliga spår av köksträdgård i växtligheten runtomkring, men det krävs ett mer tränat öga än mitt för att se något sådant. Jag har varit på platsen ett par gånger, Per har velat visa mig det här stället vid åtskilliga tillfällen. Och jag ser varken spår av hus eller köksträdgård. Grunden finns inte kvar, det som återstår är bara en glänta mitt i skogen. Och ett märkligt, gåtfullt slut på Skärholmens Gårdsväg.

Tussilago vid Tuskulum, oktober 1980

När de kom fram till Tuskulum porlade smältvattnet i dikena som omgav grusvägen. Och se, just precis där, i den varma eftermiddagssolen, på dikesrenen, såg Per tussilago titta fram. I slutet av oktober. Tidsförskjutning.

Fasförskjutning. Och Brahms första pianokonsert, tredje satsen. Tussilago vid Tuskulum i slutet av oktober 1980. Ronald Reagan på väg in i Vita Huset och 50 centimeter från döden. Jimmy Carter på väg mot jordnötsodlingen.

Jag råkar veta precis vilket ställe i konserten det handlar om, nämligen följande:

Per tyckte – och tycker fortfarande, kan jag avslöja – att det låter såhär:Enligt Per kompenseras detta genom att man några takter senare låter en 2/4-takt bli 7/16-takt, alltså precis före höjdpunkten. Detta är fel. Det låter inte alls som raka sextondelar, i alla fall inte när den som spelar dem vet vad han eller hon är ute efter.

Så här anser jag att man skall spela:

Och här försöker jag övertydligt spela som man inte skall spela:

Per blir frustrerad och frågar mig hur man skall tänka. Jag blir då helt ställd. ”Som det är tänkt är väl en bra utgångspunkt?” Efter en stund förstår jag att han faktiskt inte vet hur han skall göra. Såhär kan man tänka (men inte spela!):

På samma sätt anser jag att man inte skall överdriva eller förskjuta pulsen vid de accenter som dyker upp ett par takter senare:

Det vållar problem och göra att tussilagon blommar året om. Nåväl, denna cissmollidé återkommer två gånger till, sista satsen är ju ett rondo. Andra gången är passagen i allt väsentligt densamma, men tredje gången blir det mer komplicerat i och med att ytterligare en aspekt läggs till. Idén är dock fortfarande densamma: 

Här är det ingen idé att ens försöka ta sig fram om man släpper den egentliga, verkliga pulsen. När så accenterna läggs till i pusslet, utöver de sextoler som redan har vävts in i den lokala samtiden, hamnar vi följande läge:

Att försöka orientera sig vid takt 314 om man låter taktstrecket vandra (hur mycket och åt vilket håll?) är i det närmaste en omöjlighet. Cirkeln är sluten. Och det passar ju väldigt bra att det sker just vid takt 314.

Amatör eller inte. Per har ända sedan 1980 försökt skriva en bok. Mellan sunden. Titeln är bara femton år gammal, men innehållet har han arbetat på sedan våren 1980. Han är ganska förtegen om vad den handlar om. ”Allt” brukar han svara lite undvikande när jag pressar honom. En bok som handlar om allt? Inte så konstigt att det har tagit mer än trettio år. Men jag börjar förstå vad han menar. Alla dessa samband och mysterier, alla dessa utslagna tussilagor, försvunna sextondelar, försvunna hus vid vägar utan tydliga slut, missade lyktstolpar och återupprepningar med variationer i den till fuga förvandlade historien … Jag skulle gärna läsa den boken. Jag har en känsla av att han faktiskt är på gång nu. Gulbleknade fotografier i en skokartong på vinden, en höst som blir vår, en båtuppdragning i novemberdis som i själva verket är en accentuerad markering av ett sidotema i en fuga på oväntad ledd, en missad tunnelbana som i själva verket är en orgelpunkt. Och överallt, denna avsaknad av pipor.

Om Per Appelgren

Född 1966 i Stockholm, där jag alltid har bott och arbetat. Över flera års vacklande har jag nu (februari 2012) bestämt mig för att börja blogga och jag hoppas kunna nå ut till intresserade läsare som vill diskutera det jag skriver om. Speciella ämnen? Tja... Det som faller mig in, antar jag. Och det som mina läsare vill veta mer om.
Det här inlägget postades i 1980-talet, Estbröte, Jimmy Carter, Johannes Brahms, Johannesdal, Marianne Gleichman-Lämmerhirt, Nutidshistoria, Ronald Reagan, Skärholmen, Tuskulum, Tussilago och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till 1980-talet – VIII

  1. Ping: Dualethia (I) | arguendo.se

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s